När jag gick i åttonde klass fick jag en enkel, analog, kompakt Konica från min syster (jag har den fortfarande kvar). Som 15-åring började jag konstskolor och då var det dags att börja fotografera målningar. Till en början för att dokumentera, senare för att lägga ut på nätet (digitalkamera var något jag fick mycket senare än Internet).

Oljepastellteckning

Studie av Berniniskulptur (airbrush)

När vi sedan förlorade vår ateljé, flyttade till Örebro, fick barn etc föll det sig naturligare att använda kameran som medium (även om jag fortfarande tecknar etc… ja, eller vill i alla fall). Då var det inte dokumentation längre utan bildskapande. Att fånga mina visioner och visa dem. Färger, kompositioner, känslor. Oftast är de viktigare för mig än att skapa en skarp bild där man ”ser vad det är”. Därför känner jag mig ibland som en främmande fågel bland svenska fotografer som gärna diskuterar skärpa och teknik, ljusättning etc.

Det har dessutom lett till att jag fördrar gamla objektiv. Jag tycker många av dem jag valt har egenskaper som passar mig bra. Skarpa men även bra på det mjuka. De tvingar mig till full kontroll eftersom jag måste lära mig alla manuella inställningar (en tröskel man snabbt kommer över).

Klättrande spindel (foto med m42-objektiv)

• Arbeta sig tillbaka till inspiration
• 5 skäl att älska manuella objektiv
• I Ryssland för hundra år sedan
• Filmförsäljningen ökar
• Min lilla grävartjej